Det finns något särskilt i hur gamla Londons dimmiga gator förmår andas in rädsla och fascination på samma gång. The Phantom Fiend fångar den där känslan med kirurgisk precision. Från första stund sugs jag in i en värld där varje skuggig gränd bär på hemligheter och associationerna till klassiska kriminalthrillers är oundvikliga. Filmen leker skickligt med vår rädsla för det okända: en mördare som likt ett spöke rör sig genom natten och lämnar sitt skräckinjagande avtryck – och en detektiv vars envishet nästan överskuggar hans desperation.

Det som gör att The Phantom Fiend sticker ut är dess förmåga att långsamt skruva upp intensiteten. Filmfotot är mättat av kontraster, där varje tänd lykta på gatan känns som en hotfull blinkning, och ljudbilden är lika isande som tystnaden en sekund innan sanningen avslöjas. Karaktärerna bär alla på hemligheter, men det är framför allt den maskerade fienden som trollbinder – hans närvaro känns rentav fysisk, trots att han mest smyger i periferin.

Själva mysteriet är kanske inte det allra mest nyskapande, men utförandet är desto mer övertygande. Jag uppskattar särskilt den psykologiska finessen i detektivens kamp mot sina egna tvivel. När upplösningen väl kommer, är den både tragisk och logisk – en sån där vändning där bitarna faller på plats med ett svalt obehag snarare än triumferande klarhet.

The Phantom Fiend bjuder inte på de största effekterna eller de blodigaste scenerna, men det är en psykologisk thriller som vet hur man utnyttjar mörkret i både stad och själ. Om du vill uppleva klassisk thrillerstämning där själva ovissheten är det verkliga monstret, är detta ett måste. Jag dröjer mig kvar i filmens efterklang – och funderar på vilka hemligheter som fortfarande ruvar i Londons dimmor.

Du kan se filmen på Mavshack Movies