Det finns filmer som viskar i mörkret snarare än skriker – och ’The Boat’ är exakt en sådan. Från första scenen guidas vi ut på ett ödsligt, dimhöljt hav tillsammans med en ensam seglare, blottad mot elementen och det okända. Det är inte spöken som jagar här, utan tystnaden, isolationens kalla hand och det dova hotet om att vi aldrig är så ensamma som vi tror.

Regissören Winston Azzopardi bygger mästerligt upp en tryckande känsla av klaustrofobi, där den okända båten som kliver fram ur dimman nästan får en egen karisma. Ljudspåret hålls sparsmakat; varje knarr och vindpust känns påtaglig och lägger sig på nerverna. Skådespelaren Joe Azzopardi levererar här en intensiv one-man-show – vi ser varje darrning i hans blick, varje dragning mot panik under ytan.

Det är ett vågat grepp att nästan helt avstå från dialog och istället låta atmosfären och vår huvudperson föra berättelsen framåt. Vissa kommer tycka att tempot är långsamt, men för mig blir det filmens största styrka. Vi blir fast vid huvudpersonens skenal, hans desperata försök att både förstå och undkomma det hot som långsamt sluter sig omkring honom. Det är närmast hypnotiskt att följa hans kamp mot både havet och sina egna inre stormar.

The Boat är definitivt en film för den som uppskattar psykologisk thriller snarare än actionfylld spänning. Vurmar du för gåtor utan klara svar och en oförutsägbar atmosfär som får blodet att frysa till is, är det bara att kliva ombord. Men bered dig på att vara kvar länge efteråt – med havets viskningar kvar i huvudet.

Du kan se filmen på Mavshack Movies