Detour bjuder på en mörk och slingrande färd som utmanar inte bara din puls, utan också din moral. Här står Harper – en kliande symbol för ungdomlig oskuld och ambitiöst tvivel – i centrum för ett kammarspel av val, konsekvens och samvetsprövning. Det är som om varje scen presenterar en ny vägkorsning där inget val känns rätt, och varje möjlig utväg är belagd med taggtråd.

Filmen käkar sig metodiskt in under huden. Regissören spelar skickligt på klassiska noir-element, men levererar dem med en modern, psykologisk twist. Johnny Ray, karismatisk och hotfull, är den sorts antagonist som man både dras till och bävar inför. Dynamiken mellan Harper och Johnny fylls av osynliga förbindelselinor – sådana där man, som åskådare, knappt vågar andas medan man väntar på att något ska gå fel. Och det gör det, på de mest oförutsägbara sätt.

Visuellt lutar sig Detour mot dämpad färgskala och täta närbilder som effektivt kapslar in både klaustrofobin och de moraliska kvalen. Det går nästan att känna tvånget mot bröstet när Harper försöker ta sig ur det egna nätet av lögner och impulser.

Det svagare ligger i bristen på verklig överraskning efter halva filmen – för även om narrativet snor sig fram, så är vissa av de stora tvärvändningarna lätta att ana i förväg för en inbiten thrillerälskare. Det här är dock en petitess i ett annars välmaskerat spel med våra nerver och tankar. Skådespelarinsatserna är pålitliga, om än något yxiga ibland, men det finns alltid något i blicken, i svetten, i det osagda som får det hela att lyfta.

Sammanfattningsvis bjuder Detour på ett psykologiskt ösregn av moraliska dilemman, där varje val ställer frågan: Vems sida står du egentligen på när mörkret sluter sig? För dig som älskar thrillers som vågar gräva lite djupare under ytan, är det här en film att följa med på – även om du ibland önskar att du kunde ta en annan väg.

Du kan se filmen på Mavshack Movies