Det ligger en elektrisk hetta över ’Arizona’ – och då menar jag inte bara temperaturen i filmens solbitna ökenlandskap. Vi kastas rakt in i Cassies värld, en fastighetsmäklare på ruinens brant mitt i finanskrisens förfall, och där sprickorna i både samhället och människorna blottas med obehaglig tydlighet. När Sonny, en man på gränsen till sammanbrott, dyker upp som katalysator för mardrömmen börjar en katt-och-råtta-lek där ingen är säker, allra minst Cassie och hennes dotter.

Regissören ställer oss mot väggen på mer än ett sätt: berättelsen drivs framåt av desperata val och konflikten mellan moral och överlevnadsinstinkt är ständigt närvarande. Danny McBride (Sonny) balanserar skräck och svart humor på en tunn lina, och hans oberäkneliga energi gör att jag aldrig riktigt vågar lita på vart filmen tar vägen. Rosemarie DeWitt (Cassie) har den där vardagliga nerven – det är lika lätt att relatera till hennes panik som att själv känna svetten rinna längs ryggraden.

Vad som gör Arizona vassare än många andra öken-thrillers är inte bara de ständiga hoten bakom varje hörn, utan den krypande känslan av att ingen – varken karaktärer eller tittare – är riktigt säker inför nästa utbrott. Visuellt är filmen karg och renskrapad, vilket lämnar extra mycket utrymme för ångesten att växa. Manuset har kanske inte de mest intrikata vändningarna, men det har en rå ärlighet och ett tempo som aldrig saktar in.

Arizona är inte för dig som längtar efter subtil psykologisk terror – här får du öppen desperation, knutna nävar och en överlevnadskamp som raspar mot nerverna. Det är effektivt, ibland brutal, ibland oväntat roligt – men alltid på helspänn. Jag lämnar visningen med känslan av att ha blivit överkörd av en ökenvind av mörka impulser och obehagliga sanningar. För dig som vill ha en thriller där varje sekund känns som en tickande bomb – se och känn hettan dröja sig kvar.

Du kan se filmen på Mavshack Movies