Redan innan första vågorna slår mot Cornwalls klippor har Alfred Hitchcock förankrat oss i ett landskap där vinden aldrig vänder till det godas fördel. Jamaica Inn från 1939 är en film som doftar salt, rök och rädsla – en tät, nästan kvävande berättelse där mörkret ligger tungt över varje enskild karaktär. Med Maureen O’Hara i rollen som Mary Yellan, en kvinna som med både mod och vaksamhet försöker nysta upp härvan av moraliskt förfall kring det olycksbådande värdshuset, kastas vi rakt in i kriminalthrillerns grundform: kampen för överlevnad när makten tillhör de samvetslösa.

Hitchcock leker skickligt med både ljus och skuggor, låter oss ana faran innan den slår till. Charles Laughton som Sir Humphrey Pengallan är en nästintill grotesk gåta – charmig, teatralisk och med en blick som bär fler hemligheter än rummen på Jamaica Inn. Relationen mellan honom och Mary är laddad, kryddad av hotfull artighet och antydda motiv.

Men filmen, likt de förrädiska stränderna den skildrar, är inte utan sina grund. Hitchcock själv sägs ha varit frustrerad över produktionens begränsningar och Laughtons dominans, och stundtals känns tonen märkligt splittrad – som om det psykologiska spelet klistrats ovanpå en enklare äventyrsram. Det till trots – atmosfären stannar kvar, bränner sig fast med en återhållen intensitet.

Jamaica Inn är kanske inte Hitchcocks mest raffinerade gåta, men den bär alla tecken på hans talang för det klaustrofobiska, det kusligt allmängiltiga. För dig som älskar thrillerns gamla skola, där hoten är lika fysiska som psykologiska och inget är vad det verkar, är detta fortfarande en nattfärd värd att följa. Här finns girighet, svek och den eviga dragkampen mellan rädsla och civilkurage. Mörkret på Jamaica Inn är inte bara nattens – det är människans.

Du kan se filmen på Mavshack Movies