Vissa mysterier borde kanske lämnas oupptäckta – men i ’The Prometheus Project’ är det just förbjuden nyfikenhet som driver handlingen till sina mörkaste hörn. Ett forskarlag, fastkedjade av lagens gränser men lössläppta av sin hunger på framsteg, snubblar över en cellanomali som kan återuppväcka död vävnad. Härifrån accelererar spiralen: när etiken tystnar släpps experimenten lös bland kroppar som sedan länge gett upp andan.

Filmen landar någonstans mellan medicinsk thriller och body horror, där laboratoriets sterila ljus blandas med det sällsamt obehagliga i att leka Gud. Det är tät stämning – miljöerna är kyla och metall, andhämtningen skärps redan vid första vaktande blick. Skådespelarinsatserna är överlag kompetenta; framför allt lyckas huvudrollens forskare gestalta den där inre konflikten mellan hopp och skräck. Men jag kan inte låta bli att önska något mer.

The Prometheus Project rör sig på väl upptrampad mark, och även om filmen ibland bjuder på snärtiga chockeffekter och smarta bildlösningar känns det som att manusets djupa moraliska frågor aldrig riktigt får sjunka in. Istället skyndar historien vidare mot ännu en död, ännu en obekväm upptäckt. Men, missförstå mig rätt: gillar du när det kryper bakom nacken och när vetenskap möter skräckfilmens klassiska Frankenstein-komplex, kommer du inte gå besviken.

Här finns sekvenser som får dig att hålla andan och tvingar dig att ifrågasätta både protagonister och dig själv – hur långt är vi egentligen villiga att gå för svaret på livets eviga gåta? ’Prometheus Project’ är inte banbrytande, men en stabil liten nagelbitare i laboratoriemiljö – och ibland är det de gamla experimenten som väcker flest demoner ur skuggorna.

Du kan se filmen på Mavshack Movies