Det är få filmer som så skickligt förför sin publik med en blandning av hypnotisk skönhet och krypande oro som ’Black Narcissus’. När de anglikanska nunnorna kliver in i Himalayas avlägsna vildhet, är det som om själva bergen iakttar dem – och oss. De snötäckta topparna och det gamla palatsets ruinösa skönhet är lika mycket karaktärer som människorna, och bakom varje dörr, bakom varje gardin, tycks något osagt gömma sig och vänta på att slippa ut.

Regissörens blick är obevekligt skarp: varje bildruta dryper av symbolik. Färgpaletten är bedövande, som gnistrande sidentyger, men här glänser det mörkt. Sammanbrott och lust glittrar i ögonvrårna på systrarna; palatsets ekon blandar besatthet, förträngning och längtan i ett och samma andetag. Kameran arbetar som en psykoterapeutisk nål, sticker under huden och pressar fram det förbjudna.

Skådespelarna, särskilt Deborah Kerrs sargade syster Clodagh, briljerar med återhållna men explosiva gester. Deras ansikten vänder ut och in på det vi helst vill gömma – sårbarhet, rädsla och förbjuden åtrå. Atmosfären mättas snabbt av psykisk instabilitet och en sorts helig klaustrofobi. Det finns ögonblick när man nästan vill vrida bort blicken, tusen meter över havet och med själen i gungfly.

Den som söker action får leta vidare, men för oss som ständigt jagar den krypande känslan av farlig ovisshet är ’Black Narcissus’ en film att dröja kvar vid. Här suddas gränserna ut mellan yttre hot och inre mörker, och jag lämnar berättelsen med fler frågor än svar – på bästa möjliga sätt.

Du kan se filmen på Mavshack Movies