Det är något med dimman över London, som om själva staden ruvar på hemligheter den helst vill hålla kvar i skuggorna. ”Sherlock Holmes – The Woman in Green” tar fasta på just den där känslan – att ondskan kan gömma sig på platser där vi knappt vågar leta. Som thriller betraktad är filmen ett möte med kriminalgåtans urkraft: handen som saknar ett finger, en till synes förtrollande kvinna som vänder varje blick till en möjlig ledtråd, och förstås, Holmes själv – vars blick borrar sig ner i sanningen som knappt ens nattens mörker kan dölja.

Basil Rathbone ger oss en Holmes som balanserar briljans och kall distans, ibland med en nästan nervpirrande kyla. Dr. Watson, i Nigel Bruce tolkning, skänker både värme och den där efterlängtade vardagsrealismen – som vi så ofta behöver när ondskan trippar för nära. Filmen bygger successivt upp sin spänning med klassisk musik och den där stilla oron som bara en serie rituella mord kan ge. Det är skickligt, om än ibland något gammaldags, men aldrig tråkigt – varje scen bjuder på nya frågetecken och en känsla av utbredd fara.

Berättelsen blandar detektivarbetets logik med ett närmast hypnotiskt psykologiskt spel – kvinnan i grönt är precis så charmigt tvetydig som titeln antyder, och när professor Moriarty väl kliver in i handlingen är det som om mörkret tätnar ytterligare ett snäpp. Regin väver skickligt samman deras banor – här känns varje möte, varje ordvits och sidoblick, laddad med undertoner av hot.

Det finns stunder då tempot sackar, och vissa lösningar känns väl bekanta för den vane detektivfilmstittaren – men där myser jag mest. ”The Woman in Green” fungerar som en påminnelse om varför vi aldrig tröttnar på klassiska thrillers: Det handlar mindre om vad vi redan vet, och mer om hur oväntat nära faran kan ligga, precis bakom hörnet. En film att se när regnet piskar mot fönstret, och du vill låta Londons skuggor omsluta dig för en stund.

Du kan se filmen på Mavshack Movies