Att sjunka ner i ’Sabotage’ (1936), regisserad av Alfred Hitchcock, är som att slinka in bakvägen på en gammal biograf, strax innan filmen drar igång och tystnaden är laddad med löften om det okända. Här är det London som skälver av oro under en till synes vanlig yta, där varje ansikte i folkmassan kan dölja en lömsk agenda. Hitchcock vet precis hur han ska dra åt snaran runt oss – långsamt, utan att vi märker det först. Vardagen, biosalongen, relationerna – allt känns bekant, men så börjar sprickorna visa sig när Vera inser att hennes make inte är den han verkar vara. Sakta byggs en stickande spänning upp kring paket som byter händer och hemligheter som viskar i vrårna.

Det är Vera jag fastnar för. Hennes ovetskap bäddar för en psykologisk oro som Hitchcock spelar på som en van pianist – varje närbild och fördröjda avslöjanden får mina nerver att dansa. Atmosfären är tät som Londondimman, med subtil paranoia där även det vardagliga blir farligt. Filmens styrka ligger i att inget är självklart – ibland får vi veta mer än Vera, ibland trippas vi själva av misstro. Visst, tempot är långsammare än i dagens adrenalinstinna thrillers, men Hitchcock använder det skickligt: ju mer vi får vänta, desto mer växer oron till en dova, nästan tryckande ångest.

’Verkligheten’ i ’Sabotage’ är mörk, kantad av förräderi, men alltid med Hitchcocks ironiska elegans. Filmen är en studie i tillitens gränser, där minsta lilla vardagsscen kan explodera i katastrof. Det här är inte bara en thriller, det är ett giftigt drama – för dig som älskar när skuggor blir till hot och där klockan ständigt tickar för snabbt.

Kort sagt: ’Sabotage’ är en tidlös påminnelse om att även det välbekanta kan dölja de mörkaste hemligheterna. En klassiker som får det att krypa kallt längs ryggraden – perfekt för en natt när du vill känna hur spänningen sakta tätar luften omkring dig.

Du kan se filmen på Mavshack Movies