Det är något obehagligt förföriskt i ”Maniac” – ett psykologiskt porträtt som kryper under huden och oförlöst viskar om stadens skuggor. Redan i öppningsscenen känner jag att pulsen går upp ett snäpp; regissören låter oss närmast fysiskt dela seriemördarens andhämtning och förvridna blick. Här finns inget avstånd mellan åskådare och förövare – kameran tvingar oss in i hjärtat av mörkret, där varje kvarter är belyst av det kalla ljuset från omänskliga gatlyktor.

Filmen kastar oss djupt ner i den plågade huvudpersonens rotlösa mardröm. Maniac försöker inte ursäkta hans handlingar, men blottar istället mänsklighetens splittrade väsen med smärtsam precision. Porträttet är smutsigt, påträngande och ohyggligt trovärdigt. Varje bildruta är impregnerad av ångest; ljudbilden ligger som ett dunkande hjärta under ytan, och det finns stunder då tystnaden säger mer än tusen skrik. Den råa realismen i våldsscenerna skär som iskalla skärvor rakt in i själen.

Skådespelarprestationen i huvudrollen är brutal och gripande. Jag tror på honom, trots att jag inte vill. Där, i balansen mellan sympati och avsky, blir ”Maniac” en psykologisk nagel i ögat. Berättartekniskt är filmen stram, nästan klaustrofobiskt stadig. Stundtals önskar jag ett andningshål – men Maniac är skoningslös. Kanske just därför bär jag med mig scenerna långt efteråt.

Detta är inte en thriller för den bekväme. Här finns ingen tröst, ingen tydlig moral, bara en ensam resa där gränserna mellan det mänskliga och monströsa suddas ut. ”Maniac” kan inte rekommenderas till alla, men för oss som vill förstå mörkret bakom den mänskliga masken är den oväntat avslöjande och djupt störande. Ett måste för dig som vågar konfrontera det oförklarliga i natten – men var beredd på att du blir kvar i skuggan ett tag till.

Du kan se filmen på Mavshack Movies