Det är något evigt lockande med den gamla stugan mitt i skogen – och Axeman vet precis hur man spelar på våra mörkaste rädslor. Filmen öppnar varsamt, nästan som en lömsk viskning, där gruppens lugna vänskapsstunder snabbt vänds till kallsvettig panik när Axeman gör sitt inträde. Här finns alla klassiska attribut: blod som droppar mot mossa, yxan som gnistrar till i månljuset och det där ljudet av en kvist som knäcks – kanske av någon du trodde var vän, kanske av döden själv.

Regin jobbar med stereotyper, men lyckas ändå smyga in en och annan skicklig twist. Jag fastnar för hur kameran dröjer kvar på ansiktena – rädslan, paranoian, den psykologiska brytpunkten när du inser att inget mer är säkert. Axeman som figur bjuder på lagom mystik men stannar, ärligt talat, i skuggorna av ikoner som Jason eller Michael Myers. Det finns ett par välplacerade jumpscares och någon halvt genial upplösning, men den riktiga känslan av ’det oförklarliga’ saknas ibland.

Skådespelarna gör sitt bästa i rollen som desperata överlevare, även om vissa repliker slår hårt mot den svenska lökskaligheten. Däremot ligger spänningen tät, och några scener sätter sig som en kall hand mot nacken. Det är enkelt, effektivt och ibland nästan förutsägbart – men ändå, Axeman lyckas behålla greppet, just när du tror att du kan slappna av. Så om du älskar klassisk skogskräck, där mörkret gömmer fler hemligheter än du kan ana, är Axeman en nervig resa värd natten – men förvänta dig inga banbrytande överraskningar. I slutändan är det känslan av att allt kan hända – och vem som helst kan falla för yxan – som gör filmen till ett sevärt inslag i skräckthrillerns värld.

Du kan se filmen på Mavshack Movies