Vissa nätter, när regnet hamrar mot fönsterrutan och tystnaden känns laddad, vill jag bara försvinna in i en annan tids ångande mysterier – och få saker passar bättre än att följa Sherlock Holmes. I ’Sherlock Holmes in Washington’ får vi lämna dimmiga Londongator och istället vandra genom maktens korridorer i ett krigshärjat Washington, D.C. Det är en oväntad men välkommen miljö – här byts klassisk viktoriansk gloom ut mot stämningar av övervakning, världskrigets skuggor och geopolitisk oro. Atmosfären har något av film noir över sig, även om färgpaletten är dämpad och dramat ibland drar mot det teatrala.

Basil Rathbone kliver in i rollen som Holmes med sin vanliga arrogans och skärpa – på gränsen till övermänsklig, men ändå med den där gnistrande glimten som gör honom oumbärlig. Nigel Bruce återvänder som Doctor Watson; ibland på gränsen till burlesk, men alltid med hjärtat på rätta stället. Kemins lustiga gnistor mellan dem ger filmen dess liv, även när dialogen trevar bland konventioner av sin tid.

Berättelsen kretsar kring ett försvunnet dokument och en brittisk agent som avgått till skuggorna – stoff som tilltalar min egen dragning till konspirationer och dubbelspel. Regissören lyckas faktiskt slå an en riktig nerv. Även om vissa sidospår känns daterade och upplägget stundom krystat, får vi ändå serie av smarta ledtrådar och klassiskt Holmeskt tankearbete, där varje ny uppgift lägger till en pusselbit i det större mysteriet. Just här är filmen som bäst – när vi uppmanas att tänka själva, granska skeva detaljer och ana större och allvarligare hot.

Det finns stunder när handlingen går på tomgång och bikaraktärer blir anonyma kulisser, men skuggorna ligger täta över Washington och den där kalla kårkänslan infinner sig ändå. Fotot spelar med kontraster mellan Europas elegans och den amerikanska byråkratins kalla rum. Det är aldrig särskilt blodigt eller explicit – men hotet, det outtalade, det som gömmer sig i ögonvrån – det tycks alltid lura där, flimrande i det fördolda.

’Sherlock Holmes in Washington’ är inte utan brister, speciellt för oss som vant oss vid modernare och mer komplex spänning, men i sina bästa stunder erbjuder den precis det jag vill ha: konspirationer, gåtor, tunga siluetter och ovissa lojaliteter. Det här är en film för dig som njuter av klassisk mysteriekänsla och föredrar spänningen i suggestiva antydningar framför direkt våldsam dramatik. Mitt råd? Släck lampan, låt mörkret krypa närmare – och följ Holmes genom ännu en skuggig labyrint där sanningen, än en gång, visar sig ha fler ansikten än vi tror.

Du kan se filmen på Mavshack Movies