Det finns något hypnotiskt i mörkret som långsamt smyger sig på i ’The Stranger’. Från första bildrutan drabbar oss den där osäkerheten – vem kan du lita på när varje ansikte bär på en hemlighet? Filmen, som placerar en mystisk vremling mitt bland intet ont anande stadsmänniskor, bygger skickligt upp en stämning där stillheten känns laddad. Regin förstår att ibland är det tystnaden, inte skriken, som får pulsen att rusa.

Berättelsen tar tid på sig, låter oss sjunka in i sina lager av lögner och tillit. Jag uppskattar särskilt hur karaktärerna vecklas ut – alla verkar bära på sin bit av stadens mörka pussel. Huvudkaraktären – främlingen – är utmejslad med både kyla och trasig mänsklighet, och fungerar som katalysator för de hemligheter som långsamt kryper fram ur skuggorna.

Manuset utmanar oss, ibland på gränsen till överdrivet klurigt, men lyckas driva berättelsen mot smarta vändningar utan att förlora det psykologiska djupet. Det är just dessa oväntade ögonblick, när allt man trodde sig förstå plötsligt vänds på ända, som ger filmen sitt hjärta. Fotot bär dessutom på en dov nerv – stadens gråskalor och tomma gator bildar en fond där tryggheten känns lika falsk som löften i beckmörker.

The Stranger är inte för dig som vill ha snabba explosioner och färdiga svar. Det här är en thriller där frågorna surrar kvar länge efter sluttexten, där sveken och identitetsleken speglar något djupt mänskligt – rädslan för det vi inte vet om andra, och ibland om oss själva. Jag kunde inte låta bli att bli indragen, och även om vissa partier är långsamma, är belöningen en kittlande känsla av att ha stirrat mörkret i vitögat utan att få alla svar. En thriller precis som jag vill ha den – där varje viskning kan vara både hot och tröst.

Du kan se filmen på Mavshack Movies