Det är något med rättssalar om natten. Korridorer där viskningar ekar, där sanningen är lika flyktig som skuggorna som dröjer kvar. Alfred Hitchcock, mästaren av oro, bjuder med The Paradine Case in oss i en miljö där passion och misstanke går hand i hand – ofta med knivskarp sargade kanter.

Berättelsen låter oss följa advokaten Anthony Keane, skickligt porträtterad av Gregory Peck, vars trygga fasad krackelerar under mötet med den gåtfulla Anna Paradine (Alida Valli). Hitchcock målar upp en atmosfär så tät att man nästan ryggar tillbaka; vartenda ögonkast, varje valsat replikskifte är laddat med betydelser. Anna Paradine själv är filmens pulserande hjärta – ett mysterium som suger in både karaktärer och åskådare i sin mörka virvelvind. Är hon en kallblodig mördare eller offer för omständigheter och manliga fantasin?

Rättsceneserna vibrerar av psykologiskt spel. Peck, gravallvarlig och förförd, kämpar lika mycket med sig själv som med rätten. Hitchcock leker här med oss som katt med mus – vi får aldrig riktigt ett fast grepp om vems sanning vi sitter mittemot. Å ena sidan briljerar filmen i sina suggestiva bildlösningar och sitt långsamma nervspel. Å andra sidan tappar berättelsen ibland sin egen rytm. Den känslomässiga laddningen borde bränna hål i duken, men det är som om filmen ibland drar sig för att riktigt släppa lös. Man kan sakna den där totala känslan av tvångsmässig fara som Hitchcocks allra bästa alster levererar.

Men så finns de där stunderna: Anna Paradines blick, outhärdligt tyst, lika hotfull som vilken mordisk handling som helst. Eller Keanes sammanbrott, där moraliska gråzoner blir till en avgrund. ”The Paradine Case” är spänning för den som söker mer än bara snabba chocker – det är en långsam, obehaglig upplösning av verklighetens och begärets gränser. Inte Hitchcocks mest felfria eller nervpirrande verk, men en stadig bit filmisk dunkelhet för oss som lever för mysteriets kalla hand mot ryggraden.

Du kan se filmen på Mavshack Movies