Det är något oemotståndligt med noir-genrens svarta hjärta, och ’The Strange Love of Martha Ivers’ slår an den mörka tonen redan i första scenen – ett regnigt, kargt industrilandskap som ekar Hollywoods allra mest suggestiva 40-talskänsla. Martha (Barbara Stanwyck) är till synes orubblig och behärskad, men kameran vilar aldrig riktigt på hennes ansikte utan på skuggorna som dansar kring henne – ett filmiskt knep som sätter tonen för allt som kommer att skava och krypa under ytan.

Det som gör filmen till något mer än bara ännu en intrigspäckad thriller är det psykologiska spelet. Makt och längtan blandas här med den sorts råa känslor som bara svartsjuka och gammal skuld kan bjuda på. Styrkan ligger hos de tre huvudpersonerna: Stanwyck levererar en rolltolkning som är både skör och skoningslös, Van Heflin briljerar som den desillusionerade Sam, medan Kirk Douglas – i sitt första riktiga filmframträdande – smyger in med en obehaglig närvaro som är lika svår att placera som att värja sig mot.

Manuset är tight och berättelsen liknar ett pussel där varje bit bär på egna farliga kanter. Rummet fylls av outtalade hot, och fotografin utnyttjar varje möjlighet att skapa långa, förföriskt mörka skuggor – som om karaktärernas förflutna när som helst ska sluka dem. Musikens lågmälda dramatik får känslorna att bölja; det skapas en atmosfär där inget är säkert, inte ens kärleken.

Det finns stunder där filmen trampar vatten, särskilt i sidohistorier och exposition, men överlag är detta en klassisk thriller värd sin ikonstatus. Här finns en moralisk tvetydighet som lämnar mig med känslan av att inte veta vem jag egentligen ska sympatisera med – och det är precis så jag vill ha det.

För alla som älskar spänningen i det oförklarliga och söker en berättelse som viker undan från enkla svar är ’The Strange Love of Martha Ivers’ fortfarande en gastkramande thriller, drygt 75 år senare. Se den med lampan släckt och låt mörkret tala.

Du kan se filmen på Mavshack Movies