Det är något särskilt med New York om natten – när stadens neon bultar som hjärtslag och mörkret gömmer fler hemligheter än vad vi kan ana. I ”Streets of New York” kliver vi rakt in i denna nervkittlande atmosfär, ledda av Jack Malone, en privatdetektiv vars hopfallna moral matchar de regnvåta gatorna han vandrar.

Regissören har verkligen förstått känslan av ensamhet i en mångmiljonstad. Kameran smyger tätt intill Jack, fångar hans drag av ånger och beslutsamhet, och varje skuggigt hörn andas av möjlig fara. Vi sveps med från smutsiga barer till glittrande kontorslandskap och allt däremellan, alldeles som om vi själva följer ledtrådar utan en karta.

Filmberättelsen är klassisk noir, men här finns sprickor av modernitet – ibland tyvärr så vagt att några klyschiga twistar slinker in i regnet utan att riktigt nå fram. Men det som bugar sig mot genrens historia fascinerar ändå: Malones jakt på sanningen är både en kamp mot systemet och sig själv, och relationerna han bygger upp känns aldrig riktigt trygga. När lojalitet, makt och hämnd blandas, går det inte att undvika den där gnagande känslan av att han talar lika mycket till sina egna spöken som till oss.

Skådespelet är rakt igenom stabilt, även om man önskar att Malones inre strider fått ännu mer utrymme. Kamerans lek med ljus och mörker, regnet som nästan får en huvudroll, och ett soundtrack som borrar sig in under skinnet gör att du ibland håller andan.

Det här är inte en thriller som serverar alla svar. Tvärtom – ”Streets of New York” vågar låta oss vandra vilse, känna osäkerheten och upptäcka att sanningen kan vara lika kall och vacker som stadens blåskimrande nätter. Det kanske inte är årets mest originella film, men för dig som älskar katt-och-råtta-lekar där ingen kan lita på någon, är den definitivt värd en nattlig visning. Jag lämnar biosalongen med bultande puls – och ett sting av saknad efter ännu fler mörka hemligheter på stadens gator.

Du kan se filmen på Mavshack Movies