Redan innan någon ens hunnit packa upp väskorna på den där regniga grusvägen mot herrgården vet jag att The House of Fear är ute efter att krypa under huden på oss. Filmen inleder med en lika klassisk som effektiv premiss: en sluten grupp vänner, ett ödsligt hus och en historia så svart att väggarna nästan viskar av gamla hemligheter. Genom dunkla korridorer och skuggspelande salar briljerar regissören i att skapa en tät, tryckande atmosfär där varje fotsteg får hjärtat att slå snabbare. Jag är märkbart på helspänn – men allt är inte nattsvart. Bland de skruvade detaljerna finner jag också brister. Rollfigurerna har potential, men ibland vacklar manusets grepp kring deras motivationer. Några av relationerna känns ytliga, och ibland slår dialogen över i det klyschiga, snarare än det gåtfulla. Men så kommer de där ögonblicken när verklighet och hallucination flyter ihop och jag får intrycket av att allt kan hända – då visar filmen sin skarpa sida. Visuellt är The House of Fear skickligt iscensatt, med en sparsmakad ljudbild som får det att knastra i nacken. Vad jag saknar är en mer oförutsägbar twist; huset bär tungt på sina hemligheter, men när spökskrämmorna avlöser varandra hade jag önskat lite fler psykologiska överraskningar. Trots det får jag ändå det där pirret, det där obekväma suget efter svar, precis så som en klassisk thriller ska leverera. The House of Fear må inte skriva om reglerna för genren, men det är en atmosfärisk påminnelse om tjusningen i att våga titta bakom varje stängd dörr – och att inte alla hemligheter vill bli avslöjade.

Du kan se filmen på Mavshack Movies