I ’Don’t Let the Devil In’ får vi följa ett ungt pars flytt till en avlägsen småstad i Appalacherna, och precis som dimman som smyger längs bergen, sänker sig en tryckande oro över berättelsen. Det här är inte en film som kastar blodiga chocker i ansiktet på dig – istället väljer den en långsam, krypande väg där ovisshet och obehag blir till vardagsmat. Regissören håller oss stadigt i mörkret, där varje sekund känns som ett förspel till katastrof.

Filmens styrka ligger utan tvekan i stämningen. Ljussättningen är dov, landskapet andas isolering och ljudbilden viskar om undertryckta faror. Man anar snabbt att stadens invånare bär på något de vägrar sätta ord på, och det är just denna suggestiva tystnad – fylld av blickar och antydningar – som gör filmen intressant för den som uppskattar slow burn-thrillers. Kameran är ofta stilla, som om vi är fast i en mardröm där varje rörelse kan väcka något ont.

Tyvärr vacklar filmen något när det gäller karaktärernas djup. Jag längtar efter mer komplexitet i det unga parets relationer och ett starkare driv i deras reaktioner – här förlorar filmen lite av sitt psykologiska bett. Intrigens gåta lockar, men vissa trådar tillåts fransa ut i tomma intet. När skräcken väl slår till känns den ibland mer diffus än förkrossande – och du lämnas snarare med en naggande känsla av oro än en fulländad katharsis.

Med det sagt, för dig som älskar obehagliga småstäder, paranoid stämning och psykologisk skräck som viskar snarare än skriker är ’Don’t Let the Devil In’ ändå sevärd. Filmen vågar gå en annan väg och även om den inte träffar rätt i varje ögonblick, så blir känslan av långsam undergång kvar länge efter att eftertexterna rullat – en påminnelse om att det farligaste mörkret ofta döljer sig bland skuggorna av det alldagliga.

Du kan se filmen på Mavshack Movies