Det finns filmer som kryper in under huden, filmiska skuggfigurer som förföljer dig långt efter eftertexterna tonat ut. ”She Who Must Burn” hör till de där titlarna. Här, i ett kargt och isolerat småstadssamhälle, får vi följa Angela – sjuksköterskan med mer mod än självvärdsdrift – när hennes försiktiga kamp för kvinnors hälsa väcker det allra mörkaste i en fanatisk sekt. Vad som börjar i kyla och förakt utvecklas snabbt till ren terror; här finns inget utrymme för naiva kompromisser eller flyktvägar genom hoppfulla blickar.

Regissören Larry Kent leder oss ned i en värld färgad av misstro och illvilja. Filmen undviker slentrianmässiga estetiska trick – här är det rått, svettigt och otäckt nära – vilket förstärker känslan av utsatthet. Scenerna vibrerar av tryckande obehag. Marginalerna mellan rätt och fel suddas ut i takt med att hoten eskalerar. Ofta ryggar jag tillbaka – men kan ändå inte slita blicken.

Caitlyn Strykers insats som Angela är filmens nervtråd. Med en blandning av sårbarhet och urkraft bär hon filmens tema: den individuella frihetens sköra, rasande kärna. Här är ondskan inte abstrakt utan påträngande konkret, personifierad av sekten som med religiös övertygelse ser till att varje människas frihetskamp blir livsfarlig. ”She Who Must Burn” är ingen bekväm film, och vill heller inte vara det. Den ställer svåra frågor om gränserna för tro, tradition och samvete, och ibland känns det som om ingen går härifrån oskadd – allra minst publiken.

Det är en thriller som är lika mycket mardröm som brännande samtidskommentar. Kent låter oss aldrig vila i trygghet, och vissa sekvenser är så obehagliga att det nästan blir för mycket. Men filmen vinner på sitt kompromisslösa allvar och skickliga skådespelarbana. Den är inte för alla, men för oss som dras till mörkret och de moraliska avgrunderna är ”She Who Must Burn” en skakande resa. Detta är berättelsen om en människa som vägrar tystna, även när tystnaden är det enda som återstår.

Du kan se filmen på Mavshack Movies