Det finns något djupt oroande med barndomens symboler som vrids till sin motsats. I ’Bunnyman Massacre’ är det inte påskharen som lurar i skogen, utan en mänsklig mardröm insvept i kaninfäll – och det är just här filmens skräckfaktor frodas. Att ett gäng ungdomar ska ut i skogen och möta sitt öde är förstås inget nytt under skräckthrillerns mörka sol, men här får konceptet sig en makaber injektion genom det bisarra: kanindräkten, blodet och det totala vansinnet.

Regissören tar inget ansvar för publikens sinnesro – redan från första stund vrids färgpaletten till rödare toner, och varje skratt i ungdomarnas tält ekar hotfullt mellan träden. Vad som slår mig är dock att filmen, bakom sitt råa hölje, saknar den där mer subtila spänningsuppbyggnaden jag ofta söker. Karaktärerna är till stor del schabloner; deras rädsla känns ibland mer mekanisk än verklig. Här finns små glimtar av psykologiskt spel, men det är våldet och de groteska överraskningarna som tar störst plats.

Visuellt osar filmen av lågbudget, men på sitt sätt ger det en smutsig, nästan dokumentär känsla – som om vi fått bevittna ett autentiskt övergrepp mot både förnuftet och skyddade barndomsminnen. Bunnyman själv, ett gastkramande rovdjur i sitt meningslösa våld, påminner oss om hur små och hjälplösa vi egentligen är när det otänkbara släpps lös.

Det är inte finessen som dominerar i ’Bunnyman Massacre’, men för den som uppskattar slafsig skräck där varje steg kan bli det sista – och där mänskligheten döljer sig bakom en blodig mask – så levererar filmen. Den lämnar mig inte direkt berikad, men onekligen med en gnagande känsla av obehag som dröjer sig kvar, precis som en viskning i mörkret när allt annat tystnat. Präktigt blodigt, gränslöst bisarrt – och för vissa: en njutbar mardröm.

Du kan se filmen på Mavshack Movies