I Kruel sugs vi, utan förvarning, in i en värld där ljuset snabbt bleknar och där gränserna mellan gott och ont långsamt suddas ut. Regissören bjuder på just den där täta, ångande atmosfären jag ständigt längtar efter – den som kryper under skinnet, smyger i skuggorna och vägrar släppa taget.

Vi får följa terapeuten Emma, skickligt tolkad av huvudrollsinnehavaren som vågar blotta sårbarhet samtidigt som hon kämpar mot demoner både utanför och inom sig själv. Här vänds en terapeutisk relation inifrån och ut, och snart är tryggheten lika mycket en illusion som Emmas egen tillvaro. Det är starkt att se hur filmens manus aldrig riktigt erbjuder enkla svar – istället trycker det oss mot en avgrund av moraliska gråzoner och låter oss själva förhandla med rädslan och empatin vi känner inför varje val Emma tvingas ta.

Visuellt arbetar filmen med dämpade färgskalor och små men effektiva kamerarörelser för att förstärka det oförutsägbara. De grova brotten är lika obehagliga som suggestivt berättade, vilket får huden att knottra sig utan att förlita sig på billiga chocker. Och soundtracket – subtilt, men när det gör entré vågar du knappt blinka.

Om filmen har en svaghet är det att vissa sidokaraktärer ibland känns aningen skissartade, som silhuetter i bakgrunden av Emmas mardröm – men kanske är det också meningen. Här är det Emma och hennes moraliska dragkamp som står i centrum, och i det avseendet levererar Kruel.

Slutligen är Kruel en film som levererar det den lovar: nervkittlande spänning, välspelad psykologisk skräck, och fasansfulla insikter om den mänskliga naturen. Kanske inte banbrytande, men definitivt ett måste för dig som trivs bland mörka hemligheter och obekväma frågor. Jag lämnar biosalongen med pulsen i halsgropen – och ett svagt leende av den där sällsynta, fulländade obehagskänslan.

Du kan se filmen på Mavshack Movies