Det finns filmer som inte bara berättar en historia, utan snarare virvlar in dig i en klaustrofobisk spiral av tvekan och rädsla. ”Where the Devil Dwells” är precis en sådan film. Redan från de första, gråtonade bilderna är det som om någon drar en mörkläggande gardin över vardagsrummet och slår på ett dovt, hotfullt bakgrundsljud inne i huvudet – man vet att något är fel, man vet bara inte vad.

Marc-Andre Samson placerar oss mitt i ett avskilt hem där Lenard, förankrad av sitt brokiga och våldsamma förflutna, sitter i husarrest – men det är inget vanligt straff, det här är ett tillstånd där varje skugga och varje flämtande lampglimt lovar faror som vida överstiger det fysiska. Skickligt lotsas vi genom Lenards hallucinationer och verkliga mardrömmar, med kameran som en nervös åskådare till såväl hans inre krig som till de tryckande, desperata rummen han tvingas kalla sitt hem.

Det är inte frågan om en bombastisk skräckfilm, utan en psykologisk thriller där den sanna terrorn bygger bo i det oklart och outtalade. Lenards kamp mot sitt förflutna och den möjliga övernaturliga närvaron går hand i hand – ibland är det svårt att avgöra vilken som är hotfullast. Just här lever filmen på sitt bästa, i gränslandet där varken han eller vi längre vet vad som faktiskt pågår.

Men filmen är inte utan sina svagheter. Stundtals haltar berättelsens tempo, ibland lockas man ut ur spänningen av något övertydligt skådespeleri eller en kliché som känns igen från genrens mindre inspirerade ögonblick. Trots det bärs filmen av en obehaglig, krypande atmosfär – en känsla av att varje lös tråd är ett mardrömsfrö som riskerar att gro när vi minst anar det.

”Where the Devil Dwells” är kanske ingen milstolpe, men den har sin egen mörka charm och är utan tvekan en film att välja när du letar efter en mer psykologiskt driven rysare där sanningen är lika förvriden som skuggorna på väggen. En rekommendation, men med varning: här är det mörkret inuti oss själva som är det allra mest skrämmande.

Du kan se filmen på Mavshack Movies