Redan i de första stillsamma minuterna av Silent Retreat känner jag hur lugnet är för villande. Filmen sveper in tittaren i en nästan kvävande atmosfär där suset i skogen och de tysta blickarna bär lika mycket spänning som knakande grenar i natten. Regissören lyckas hitta en nervpirrande balans mellan meditationens inre lugn och den stigande psykologiska skräcken. Allt sker under de tunga, stumma timmarna på denna avlägsna retreat – en plats som utåt sett lovar harmoni men vars tystnad snabbt blir till ett hotfullt eko av något mörkare.

Skådespelarensemblen bär filmen med trovärdighet. Särskilt huvudpersonen – vars inre kamp mot både egna demoner och yttre faror känns äkta och laddad – väcker sympati och oro. Här är det de små blickarna, de outtalade orden och långsamma rörelserna som bygger den olustiga stämningen. Berättandets långsamma rytm och det genomtänkta visuella språket förstärker känslan av att varje tyst minut kan spricka av panik.

Silent Retreat är starkast när den litar på tystnadens kraft, när varje viskning i vinden tycks dölja en sanning som aldrig får komma fram. Dock tappar filmen något i sin sista tredjedel, när de psykologiska hoten blir väl tydliga och några klassiska thrillerklichéer börjar ta över handlingen. Men, trots detta, lämnar filmen ett kallt eko inom mig – påminnelsen om att de största farorna kanske ruvar just där vi söker lugnet.

Som thriller är Silent Retreat en kylig och välgjord nagelbitare, särskilt för dig som uppskattar långsamt stegrande obehag snarare än snabba chockeffekter. Den viskar, snarare än skriker, men ibland är det just ur tystnaden de värsta mardrömmarna föds.

Du kan se filmen på Mavshack Movies