Det finns en särskild lockelse i found-footage-genren, ett löfte om äkthet och närhet till det förbjudna. ”Evidence” placerar oss rätt in bland stoftet ute i Nevadas ödemark, där en mordutredning startar sina trevande steg genom gammal bensinblandad asfalt och korniga videoklipp. Uppbyggnaden är klassisk: poliser, filmade grymheter och skakiga visioner av fasansfulla ögonblick, men Olatunde Osunsanmi lyckas ändå väcka en paradoxal känsla av både distans och närvaro — man är där, men ändå inlåst i någon annans urval av minnesfragment.

Skådespelets styrka ligger mest hos Radha Mitchell och Stephen Moyer, som båda gestaltar utredarnas tvivel och frustration med en trovärdig, lågmäld intensitet. Offrens röster hörs mest genom deras egna snuttar av film – ibland naket rått, ibland så tillrättalagt att autenticiteten byts mot ett obehag av manipulation. Kamerornas splittrade perspektiv suddar ut vad som är verkligt och inbillat, vilket stundvis skapar en krypande oro, men vissa sekvenser känns övermanipulerade och förlorar i trovärdighet.

Det är dock filmens vändning, förväntat som oväntad, som borde få hjärtan att rusa. Tyvärr kör ”Evidence” fast i upplösningen, där den kittlande känslan av ovisshet ersätts av en något krystad twist – en som varken överraskar eller riktigt motiveras av det vi tidigare sett. Spänningen hålls ändå vid liv länge tack vare skickligt tempo, men när slöjan slutligen dras undan, lämnas jag snarare fundersam än omskakad.

Sammanfattningsvis är ”Evidence” en film för dig som uppskattar att leta efter svar i mörker och brus. Den bjuder på tillräckligt med nerv och stilistiska grepp för en kväll på helspänn, men du ska inte förvänta dig att varje gåta får sitt ödsliga svar. I denna öken blåser vinden av ovisshet fortfarande kvar långt efter eftertexterna rullat.

Du kan se filmen på Mavshack Movies