Det finns något särskilt lockande i berättelser där hjärnan själv är både vän och fiende; där verkligheten krackelerar svimmande långsamt och varje återvunnet fragment av det förflutna riskerar att göra mer skada än nytta. ”Amnesia” placerar oss obarmhärtigt nära avgrunden mellan glömska och insikt, och bygger från första scenen upp en tät, nästan syrefattig atmosfär där man ryser av ovisshet snarare än skrämsel.

Huvudpersonen – utsatt, ensam och med en övergiven blick som speglar mer än ord hade kunnat säga – slungas ut i en jakt på sitt eget förflutna. Det är långt ifrån första gången jag ser en thriller där minnesförlust är den gnista som sätter hela maskineriet i rullning, men ”Amnesia” vet hur den ska arbeta med sin klassiska premiss. Regin utnyttjar miljöernas skuggor och ljudets tilltagande nerv för att dra oss in i ett spel där varje detalj blir en potentiell ledtråd eller en fälla. Kameraarbetet stannar gärna kvar i smutsiga korridorer och suddiga spegelbilder, något som skickligt speglar huvudpersonens förvirring och isolering.

Skådespelarinsatserna är stoiskt återhållna – ibland snudd på för tillbakahållna – men det passar filmens ton av tryckande paranoia och existentiell villrådighet. Det finns scener där tystnaden nästan skriker, och relationerna till de få människor huvudpersonen möter känns laddade med oklara hot. Om filmen har en svaghet är det kanske att vissa vändningar känns något välbekanta, men mot slutet prickar man ändå in en oväntad twist som sätter minnet och identiteten på prov på ett närmast gastkramande sätt.

”Amnesia” är kanske inte en revolution inom genren, men den är en sinnrik och tajt konstruerad thriller som skickligt vrider på dina nerver och lockar dig längre in i ett mörker där gränsen mellan sanning och lögn suddas ut. För dig som älskar att famla i skuggorna efter svar som ständigt glider undan – här är en film som håller dig vaken om nätterna.

Du kan se filmen på Mavshack Movies